denna värk...
Jag har fortfarande svårt att förlika mig med att ha ont. Jag blir lika ledsen när värken kommer med kraft och slår till som en hel orkan. Nu vet jag inte i ochför sig hur en orkan känns men jag vet hur värken känns när den kommer med kraft. Lika oförberedd står jag där och sjunker långt ner i diket eller sjunksand.
Jagkänner mig så sorgsen över detta och tyvärr får familjen hemma en del av kakan. Denna gång visste jag att jag skulle få ont men inte så här, jag krattade löv i helgen. Men just nu känns det som om hela kroppen lägger av och den vill ingenting. Vad jag än tar mig för så värker det som sjutton.
En tanke som kom upp är att jag i helgen bestämde mig för att vara mer ödmjuk mot mig själv. Jag har läst mycket och jobbat mycket med migsjälv men är fortfarande inte ödmjuk till mig själv. Jag undrar om det är så att kroppen inte känner sig bekväm i detta eeftersom jag ständigt står och tittar och bedömer mig själv, för mycket finnar för stor mage mm.
Alla dessa tankar tror jag nu betalar sig med värk när jag vill ändra kurs och vara mer ödmjuk mot mig själv. Se mig med kärleksfulla ögon fullt ut även när det inte känns så.