Dessa bilder är från upploppet vilket var både långt och tungt. Min debut på !0-mila kunde ha avslutats bättre. Det gick jätte bra fram till 5:e kontrollen då jag gjorde en rejäl bom.

Jag kom på 7:an försökte läsa in mig till femman igen men det gick inte. Jag blev jätte stressad av det samtidigt som de ända löparna jag mötte var de som var ute på sträckan efter mig, vilket stressade ännu mer. Tillslut gav jag upp sprang till sjuan för att sedan fortsätta in mot mål.

När jag väl hade växlat så kom tårarna och skammen över att jag hade gjort så att vårt lag blev diskat. Tankar om att hade någon annnan sprungit så hade detta inte hänt. Jag vet att det kan hända de allra bästa också och jag vet att jag vill vara duktig (något jag jobbar på att minimera), att göra det bästa ifrån mig. Jag vet också att när jag blir stressad så fungerar inte hjärnan som den ska vilket beror på min utbrändhet. Men känslorna tog över och trots att jag vet en massa saker så spelade det just då ingen roll alls. Då var det skönt att få en stor kram av Roger och att Annelie fanns där som en vän.