Livets Vackra Ting

På vägen hem lyssnade jag på Jasons, Timbuktus, fantastiska sommarprogram som handlar om rasism. Programmet gav mig många tankeställare hur jag ser och behandlar mina medmänniskor. Samtidigt som minnen från förr kommer över mig. Minnen kring hur rasism visar sig på olika sätt och att det formar människors liv. 

Jag kan fortfarande förvånas över hur vi idag 2014 ser på människan och att acceptansen till olikheter inte har ändrats så mycket. 

 

Rädslan till det okända, det vi inte vet någonting om hur vi trycker bort med ord och handlingar istället för att nyfiket betrakta det okända. Vi blir instängda inom våra ramar istället för att höja blicken och se hur stor vår vinst är i möten med människor, kulturer mm. 

 

I mina yngre år var jag medlem i kyrkan. Vi hade insamlingar till olika uppdrag som missionärerna arbetade med i de olika länderna, främst Etiopien och Eritrea. Inom kyrka diskuterades det mycket om människors lika världen, Guds ovillkorliga kärlek till ALLA människor. Det var så enkelt att tala om missionen, människors lika värden men det fanns även en annan sida av det myntet. Den sidan visades för mig när min dåvarande man kom på besök för första gången i kyrkan. Min dåvarande man är från Chile och det var många misstänksamma blickar och vändande på ryggar när vi kom in. Det var mitt första möte med människors rädsla och med rasism. Han var inte lika värd som de andra som satt där. Jag har även fått höra kommentarer när jag berättar att vi har haft fadderbarn i Niger. Kommentarer som gör mig ledsen och förbannad, att vi inte har en mer accepterande syn på människan. Att vi inte ser den unika individen som vi möter utan att individen bedöms utifrån hudfärg, glasögon, religion, lång/kort, smal/tjock...ja jag kan rabbla upp saker i det oändliga.

 

Tack Jason för ditt program och tack för att du väckte mig och satte på mig betraktarens glasögon, hur vi ser på varandra i vår värld. Tack!!