Livets Vackra Ting

 

Jag är en prestationsmissbrukare. Ordet presttionsmissbruk kom till mig när jag hade brutit ihop ute i joggingspåret och då saker föll på plats. Jag är så tacksam för att Roger fanns där och höll mig i sin famn. Han har under en längre tid frågat hur jag mår och jag har slutit mig som en mussla. Har inte velat prata om det, skämts för att jag inte håller och att min kropp inte mår så bra. Jag vill inte se eller känna när kroppen pratar med mig hela tiden.

Jag tycker absolut att vi ska ha mål att gå emot och att det är helt ok att prestera. Men för mig är det allt eller inget, jag måste vara bäst och jag kör på utan att lyssna. Det finns en underbyggd känsla av att inte duga om jag inte går på för fullt. I träningen går jag för fullt, det ska brännas en massa kalorier och tiden ska kapas med minutrar. I mitt arbete ska jag helst rädda alla barn och förändra varje pedagog jag möter. Jag kan även känna en kittling av att bara jag presterar kanske jag får ett fint uppdrag i kommunen, att bli sedd och få bekräftelse. När jag läser det jag skriver så förstår jag varför min själ har hoppat ur min kropp och att min kropps energier inte är i balans. Jag har kört min kropp och mig själv in i väggen en gång och är på väg dit igen.

Jag behöver hitta lagomvägen där jag har balans i allt jag gör för att jag ska må bra. Ordet lagom ger mig rysningar samtidigt som jag behöver bli vän med just det ordet.

Resan mot balans har än en gång börjat, jag har satt ord på prestationsmissbruk och att jag behöver tycka om ordet lagom. Resan med att läka mig själv har börjat rulla och att min själ hoppar in i min kropp.