Livets Vackra Ting

Att komma igång med träning och se att det händer något har varit som att åka berg och dalbana. Jag vill gärna se resultat snabbt och jag har en hel del mentala spöken att ta hand om då jag tänker att jag är en bromskloss, springer inte så fort mm, mm. Listan skulle nog kunna göras jätte lång om jag verkligen satt och benade i spökena som flyger runt.

 

Nu har jag hittat två verktyg som fungerar och jag ser att det händer saker med träningen. Ena verktyget är att jag skriver träningsdagbok, där jag skriver vad jag har gjort och hur det har känts samt nya mål. Det andra verktyget är min pulsklocka där jag också sparar min träning och där jag kan se hur jag har utvecklats de sista tre åren som jag har haft klockan. Jag ser att jag har utvecklats och det är dags att skicka dessa spöken på ett moln som flyger iväg.

 

Tittar jag i backspegeln ca 13 år tillbaka när jag sjukskriven och med ett besked om att jag hade fått fibromyalgi så kunde jag då inte tro att jag skulle hamna där jag är idag. Jag har blivit vän med min värk, även om vi ibland bråkar med varandra. Idag vet jag att min kropp mår bäst av att träna och då en varierande träning utan statiska rörelser. Min medicin är att få springa i naturen, skogen, vid havet, det spelar ingen roll bara jag får vara i naturen.    Idag ser jag att jag har utvecklats och att jag för varje år blir jag snabbare och vågar anta nya utmaningar gällande både träning och tävling. Det är när jag ser bakåt och tittar var jag befinner mig just nu som jag förstår att det är dags att skicka ut dessa tankespöken. Jag har gjort en resa och den har gått fram och tillbaka men just nu känns det mer som att resan går framåt. Jag är stolt över min resa och kramar om mig själv :-).