Att följa sitt hjärta
Just nu pågår stora diskussioner härhemma om vikten att följa sitt hjärta. Vad vill jag göra? Hur vill jag göra? är det ok att vara den jag är? Frågorna har väckts när Gustav kommer och talar om att han vill spela innebandy. Förvånad står jag bredvid och undrar vad som hände. Han har aldrig innan visat något intresse till att spela varken innebandy eller fotboll. När vi började diskutera så kom det ju fram att han ville komma in i killgruppen och få mer kompisar.
Minnen från min barndom kom över mig. Alla dessa gånger munnen har sagt ja fast hjärtat har sagt något helt annat. De gånger munnen har sagt ja så har det varit för att passa in, längtan att vara omtyckt och få bekräftelse. Förhoppningsvis en massa kompisar också. Nu hade jag många kompisar men jag kände att jag aldrig passade in, att jag egentligen ville göra något annat. Osäkerheten till hur jag skulle förhålla mig och rädslan över bli ensam kvar gjorde så att jag mer följde munnen än hjärtat. Tyvärr har dessa känslor följt mig långt upp i åldern. Nu när jag är mycket äldre följer jag mer mitt hjärta än min mun men det är inte alltid lätt. Rädslan att bli ensam kvar, att inte få vara med kan fortfarande göra sig påmind.
Det är här jag vill peppa Gustav, att följa sitt hjärta och sina egna intressen. Jag frågade om han trodde att han skulle få mer kompisar men det trodde han inte. Han berättade att hans intressen var skidor, orientering och Minecraft. Det var dessa aktiviteter han egentligen ville hålla på med. Vi diskuterade vikten av att följa sitt hjärta. Att göra det man själv är intresserad av och inte följa strömmen för att passa in. Det är inte lätt att vara barn och det är inte lätt att vara förälder till ett barn som inte följer normen i det samhälle man bor i.
Vilken vacker rubrik och ett innehåll som berör varje por i mig. Man ska vara den man är. Göra det man själv vill när det gäller aktiviteter som ligger utanför skolan. Samtidigt trycket från kompisar och det osynliga, platsa in. Det har alltid varit svårt och frågan är om det varit svårare nu än någonsin. Snabbheten och de tekniska möjligheterna att på kort tid kunna förstöra allt eller mycket för någon stackare som kan ta lång tid att reparera. Några faller igenom skyddsnätet. Vår uppgift som föräldrar har också förändrats. Vi vet inte som förr vad våra barn gör. Vilka de umgås med. Kontakter gick alltid för genom den fasta telefonen och ett ring på dörren. Jag hoppas att G väljer sin mammas bloggrubrik. Han är duktig på det. Gillar det. Det finns en fin trygghet och mysighet att ni är fler inom familjen som håller på med det. Orienteringsfamiljen är stor. Vid varje tävling borde finnas möjlighet att träffa nya och återträffa gamla "konkurrenter". Finns det möjlighet att pussla ihop tiderna kunde han väl prova innebandy nu i höst och under vintersäsongen. För jag själv är för att prova på så mycket som möjligt när man är barn när det gäller sporter innan man ev. specialiserar sig. Däremot ska man inte hålla på något på fritiden som man inte gillar själv. Sport ska vara kul för att kunna ge något. Lagsporter har både sina för och nackdelar. Inte så kul om man får skulden för något. Där har tränaren en viktig funktion. Alltför många ungdomstränare tror att de tränar landslaget. Jag håller tummarna för att det går bra för G. Kram farbror Bosse