Specialpedagogens dilemma
I mitt yrke så finns det många dilemman som jag behöver lära mig att förhålla mig till. Dilemman som jag inte kan påverka, tyvärr. Ett av de svåraste dilemman är när barn i ålder har kommit att de ska gå över till förskoleklass. Jag sitter där med stora frågor kring hur de ska lyckas och hur skolan ska lyckas att möta upp dessa fantastiska barn utifrån deras förmågor. Jag vet att det finns barn som kommer att klara sig och samtidigt möter jag barn som jag oroar mig för.
Det finns ingen förskoleklass verksamhet för dessa barn som har stora svårigheter och inte klarar av att gå i vanlig tradionell skola. En del blir kvar ett år på förskolan men sen då? Ska de in i den vanliga tradionella skolan och läsa efter grundskolans läroplan? En del barn vet jag kommer att läsa mot särskolans läroplan men de barn jag oroar mig mest för är de som inte kommer att läsa mot särskolan. Utan dessa barn kommer att läsa mot grundskolans läroplan med allt vad det betyder och hur ska de lyckas.
Min intuition gällande mitt yrke som specialpedagog är att samtala med föräldrar och personalen på förskolorna för att vi tillsammans ska fylla på barnens verktygslådor. I synnerhet de barn som är i behov av särskilt stöd. Jag vill, har som mål, att barnen ska känna att de duger precis som dem är och att vi möter dessa barn utifrån barnet och var barnet befinner sig i sin utveckling. För mig är det oerhört viktigt att ta tillvara barnens förmågor och börja därifrån, så att de lyckas och känner sig delaktiga utifrån dem själva. Det är inte alltid lätt och vissa dagar åker jag hem och känner mig tung i sinnet.
Detta behöver jag lära mig att förhålla mig till och jag kan ibland känna att ju längre jag arbetar som specialpedagog ju fler blir dilemmanen och ju svårare har jag att förhålla mig till dem. Det finns så mycket vi behöver göra därute och det finns så många skira barn både i förskolan och skolan som behöver lite extra. Jag vill verkligen att barnen ska lyckas och att vi vuxna ska börja reflektera kring hur vi förhåller oss till barnen vi möter. I synnerhet till de skira barnen, till de barnen som tänker annorlunda än oss andra och till de barnen som utmanar oss. Det är viktigt tycker jag för annars kommer våra siffror att fortsätta dala om vi inte ändrar vårt förhållningssätt och våra arbetsmetoder till dessa barn. För det är jag som vuxen som behöver ändra mitt synsätt och förhållningssätt, inte barnet. Där kan vi vägleda och ge strategier/vägledning till barnen under deras utveckling och lärande. Barn är viktiga och lärare är viktga för hur kommer det annars att se ut i vårt samhälle?