Livets funderingar
När vi springer på i vardagen kan vi ibland glömma det som händer runt omkring oss och helt plötsligt blir vi påminda om vårt tidigare liv, det vi gått vidare ifrån. Eller rättare sagt det kanske bara gäller mig. När ens barn växer upp och utvecklas till väldigt fantastiska vuxna människor som också vågar ifrågasätta sin barndom. Samtal och deras psykiska mående väcker en massa gamla minnen som jag trodde att jag hade bearbetat men kanske inte helt fullt ut. Dessa minnen börjar sagta bearbetas i drömmar där saker sägs som kanske borde ha sagts i det riktiga livet men som jag då inte kunde säga. Jag känner också att kroppens gamla minnen också väcks till liv vilket för mig innebär att kroppen gör ont, varje cell gör ont. Samtidigt som jag drömmer och bearbetar minnen börjar jag känna att kroppen också släpper minnen och med tiden kanske kroppen gör mindre ont.
Jag börjar inse att samtal, reflektioner och att få hjälp med kroppens låsningar börjar en större läkningsprocess än den tidigare som jag trodde att jag var klar med. Det börjar kännas som att jag skalar lök, ett lager i taget. Mina äldre barn hjälper mig samtidigt som jag hoppas att jag kan stötta dem i deras läkning.