/ Allmänt / Filosofiska tankar /

Lagom helg

Jag övar och övar på ordet lagom, försöker bli vän med ordet. Men jag har så svårt att förhålla mig till ordet och känslan som ligger bakom ordet. Jag vet inte riktigt varför jag inte tycker om ordet men jag tror att det beror på att det finns något bekvämt, att inte sticka ut mentalitet som ligger bakom ordet. Det är det som jag har svårt att förhålla mig till.  Jag vill och jag tycker att vi människor ska få sticka ut, vara de individer som vi är ämnade att vara. Samtidigt som jag känner att min kropp behöver lagom balans mellan görande och vila. I prestation så spänns min kropp automatiskt och jag bygger på en stress som inte är sunt. Det är här jag behöver att lära mig är att förhålla mig till prestation och ordet lagom. 
 
Jag har haft en lagom helg med göranden och vila. Där jag har tagit vilpauser vilket har varit välbehövligt för mig. Nu ser jag fram emot en veckas jobb och jag ska öva på ordet lagom hela veckan.
 
/ Allmänt / Filosofiska tankar /

Prestationsmissbruk

 
Jag är en prestationsmissbrukare. Ordet presttionsmissbruk kom till mig när jag hade brutit ihop ute i joggingspåret och då saker föll på plats. Jag är så tacksam för att Roger fanns där och höll mig i sin famn. Han har under en längre tid frågat hur jag mår och jag har slutit mig som en mussla. Har inte velat prata om det, skämts för att jag inte håller och att min kropp inte mår så bra. Jag vill inte se eller känna när kroppen pratar med mig hela tiden.
Jag tycker absolut att vi ska ha mål att gå emot och att det är helt ok att prestera. Men för mig är det allt eller inget, jag måste vara bäst och jag kör på utan att lyssna. Det finns en underbyggd känsla av att inte duga om jag inte går på för fullt. I träningen går jag för fullt, det ska brännas en massa kalorier och tiden ska kapas med minutrar. I mitt arbete ska jag helst rädda alla barn och förändra varje pedagog jag möter. Jag kan även känna en kittling av att bara jag presterar kanske jag får ett fint uppdrag i kommunen, att bli sedd och få bekräftelse. När jag läser det jag skriver så förstår jag varför min själ har hoppat ur min kropp och att min kropps energier inte är i balans. Jag har kört min kropp och mig själv in i väggen en gång och är på väg dit igen.
Jag behöver hitta lagomvägen där jag har balans i allt jag gör för att jag ska må bra. Ordet lagom ger mig rysningar samtidigt som jag behöver bli vän med just det ordet.
Resan mot balans har än en gång börjat, jag har satt ord på prestationsmissbruk och att jag behöver tycka om ordet lagom. Resan med att läka mig själv har börjat rulla och att min själ hoppar in i min kropp. 
 
/ Allmänt / Filosofiska tankar /

Jasons sommarprogram

På vägen hem lyssnade jag på Jasons, Timbuktus, fantastiska sommarprogram som handlar om rasism. Programmet gav mig många tankeställare hur jag ser och behandlar mina medmänniskor. Samtidigt som minnen från förr kommer över mig. Minnen kring hur rasism visar sig på olika sätt och att det formar människors liv. 
Jag kan fortfarande förvånas över hur vi idag 2014 ser på människan och att acceptansen till olikheter inte har ändrats så mycket. 
 
Rädslan till det okända, det vi inte vet någonting om hur vi trycker bort med ord och handlingar istället för att nyfiket betrakta det okända. Vi blir instängda inom våra ramar istället för att höja blicken och se hur stor vår vinst är i möten med människor, kulturer mm. 
 
I mina yngre år var jag medlem i kyrkan. Vi hade insamlingar till olika uppdrag som missionärerna arbetade med i de olika länderna, främst Etiopien och Eritrea. Inom kyrka diskuterades det mycket om människors lika världen, Guds ovillkorliga kärlek till ALLA människor. Det var så enkelt att tala om missionen, människors lika värden men det fanns även en annan sida av det myntet. Den sidan visades för mig när min dåvarande man kom på besök för första gången i kyrkan. Min dåvarande man är från Chile och det var många misstänksamma blickar och vändande på ryggar när vi kom in. Det var mitt första möte med människors rädsla och med rasism. Han var inte lika värd som de andra som satt där. Jag har även fått höra kommentarer när jag berättar att vi har haft fadderbarn i Niger. Kommentarer som gör mig ledsen och förbannad, att vi inte har en mer accepterande syn på människan. Att vi inte ser den unika individen som vi möter utan att individen bedöms utifrån hudfärg, glasögon, religion, lång/kort, smal/tjock...ja jag kan rabbla upp saker i det oändliga.
 
Tack Jason för ditt program och tack för att du väckte mig och satte på mig betraktarens glasögon, hur vi ser på varandra i vår värld. Tack!!