/ Allmänt / Filosofiska tankar / Träning /

Funderingar kring min egna träning

(null)

Efter programmet med Mia kommer även funderingar kring min egen träning. Där mitt medvetna jag brottas med mitt känslomässiga jag. 
Jag vet att det är bra med motion och mitt medvetna jag tränar för en starkare kropp som ska hålla i många år, en hjärna som ska må bra och att motverka att jag ska må dåligt både fysiskt som psykiskt. Men mitt känslomässiga jag tränar för att gå ner i vikt och endast därför. Jag tränar ca tre ggr i veckan, går promenader och känner att jag mår bra av det. Ändå slår jag på mig själv för att jag inte gå ner i vikt, jag blir inte smalare och så kan jag hålla på i evighet. 
Efter Mias program känner jag innerligt hur jag behöver ändra fokus, vara glad och tacksam över att ta mig ut och känna skogens luft i lungorna och stigen under fötterna. Jag vet att det låter hur enkelt som helst men har man (jag) haft destruktiva tankar är det inte lätt att tänka om. Att tänka att de medvetna tankarna och sluta slå på mig själv.
Det är dags nu att med små steg omfamna mig själv och njuta av min träning som jag vet att jag behöver för att må bra 💕. Dags att skifta fokus även med motionen för att må bra. 

/ Allmänt / Filosofiska tankar /

Kroppshets

(null)

Under tre fantastiska och sorgsna avsnitt med underbara Mia Skäringer som pratar kring Kroppshets har en klump och igenkänningsfaktor växt i magen. Även om ag inte har haft anorexi eller bulimi har jag ändå ätstörningar. Precis som Mia har jag slagit på mig själv i alla år gällande min kropp och utseende. Jag har lagt ner sååå mycket tid och kraft på att leta fel på min kropp även under den tiden jag hade min målvikt. 

När jag har tittat på mig i spegeln har jag alltid tittat med ett väldigt kritiskt öga som granskat hyn, ansiktet som är rött och med plitor, magen med sina valkar, dessa valkar som jag nypt i och känt mig illamående över. Tänkt att jag behöver börja träna ännu mer och i synnerhet magen så att den blir platt. Tankar har även kommit att det är ändå ingen idé att göra något så då kan jag ju lika bra äta lite extra, ta ett extra glas vin, gömma godispappret så att ingen kommer på mig mm mm. Jag skulle kunna beskriva allt jag sysselsätter mig med i det oändliga. 

Mias program är ett viktigt program kring hur vi hetsar oss alla. Jag fick mig själv en rejäl tankeställare kring hur mycket tid som jag har lagt ner på att slå på mig själv, hur jag ser på mig själv i spegeln. Under många år har jag övat på "att jag duger precis som jag är" och jag vet att jag har kommit långt i min resa i att veta att jag duger förutom när det gäller min kropp. Där är jag kvar i tankar och känslor som jag har haft sedan jag gick i högstadiet. I dem känslorna och tankarna har det inte hänt speciellt mycket.

I Mias program framträdde andra personer som berättade hur de såg på sig själva och det var synnerhet en kvinna, Anna, som berättade att hon till slut fått nog. Att få höra henne beskriva sin resa var som att ett litet frö såddes hos mig och fröet börjar sakta gro. Nu följer jag henne och andra kvinnor på Instagram kring kroppspositivism vilket för mig är positivt och min syn på mig själv börjar sakta, väldigt sakta, ändra form. Det får helt enkelt vara slut nu...jag fyller 52 år nästa år och nu räcker det med destruktiva tankar och blickar på mig själv. Det är dags att krama mig själv i vetskap om att hela jag duger precis som jag är❤️.

Tack Mia Skäringer, Stina Wollter, Anna och alla ni andra som delade med er av era tankar kring Kroppshets och ni fick min dörr till mitt inre att försiktigt öppna sig. 















Livet lunkar på

(null)

Ligger i soffan efter ett skönt träningspass och reflekterar kring livet. Inse att livet lunkar på och ibland kan det kännas som att ingenting händer utan att dagarna bara rullar på utan innehåll. 
Ja livet lunkar på men stannar vi upp och reflekterar kring vad som hänt under dagen så inser i alla fall jag att det händer mycket. 
Om jag tittar på denna torsdag, en helt vanlig torsdag, så har jag varit med om många spännande möten och händelser. Morgonen började med avstämning tillsammans med ett arbetslag i förskolan, där vi förde diskussioner hur man arbetar och får ihop dagen utifrån de förutsättningar vi möts av. Det är alltid spännande att se när pedagoger kommer till sina insikter och tänker till samt är redo för nästa steg.
Efter mötet var det dags att bege sig till nästa förskola och nästa möte, ett samtal med föräldrar och pedagog. Möten med föräldrar ger mig en viss anspänning för vi för samtal kring det bästa dem har. I mitt yrke som specialpedagog möter jag många föräldrar och jag behöver alltid tänka kring hur jag för dessa samtal på ett så konstruktivt sätt där jag hela tiden har föräldrarna med mig. Ett gott samarbete är a och o för mig annars blir det mer tungjobbat. I det här fallet gick samtalet bra vilket kändes skönt.
När mötet var slut var det dags att bege sig till Kommunhuset. Där lunchade jag med min kollega och hade spännande samtal kring utveckling av förskolans verksamhet i kommunen. Jag hann med en snabbvisit till kontoret och jobba bort lite pappersjobb. 
Sedan dags för besök på en förskola för observation. Som vanligt är det spännande att möta barnen i verksamheten. En del barn kommer snabbt fram och vill prata medans andra står och kollar in en för att se vem jag är som kommer. Går det att lita på mig eller....
Avslutade dagen hemma med en del samtal och dokumentation. Sedan var det dags för ett träningspass tillsammans med familjen. Idag stod sprit träning på programmet och vi orienterade en bana i närheten av där vi bor. Det är kul att se alla olika åldrar ge sig iväg på sina banor, även oss äldre. 
Det är nu när jag ligger här i soffan och inser att dagen inte bara har lunkat på utan dagen har fyllts på med rika möten av olika de slag. Jag känner att jag behöver stanna upp och reflektera kring min dag, i synnerhet när jag känner att ingenting händer. Jag ser också att jag behöver pauser och återhämtning för att hålla mig på banan och inte trilla i stressfällan ännu en gång. 
Och livet det lunkar på!!