/ Allmänt / Filosofiska tankar /

Tappa fotfästet

Att tappa fotfästet i tillvaron är något jag har svårt att förhålla mig till. Jag vet inte om jag har någon form av 50 års kris men just nu just idag har jag tappat mig. 


Det känns som jag är i gungfly och marken gungar under mig, jag står och svajar för att hålla mig upprätt. Det känns som att antingen kommer jag att falla eller så hittar jag tillbaka till balansen. 

Solen lyser ute, en sol som jag brukar njuta av, en sol som ger mig glädje och just nu känner jag ingenting. Det är tomt, borta vilket är en känsla jag har svårt att förhålla mig till. 

Nu har jag varit hemma ett par dagar och jobbar de sista dagarna denna vecka hemifrån. Klarar inte av att just nu sätta mig i bilen och köra till jobbet. Rädd att falla, rädd att bryta ihop därför är det bäst att vara hemma. Hemma i tryggheten. 

Kroppen och fibron har sagt ifrån, kroppen värker och helst vill jag klaga, tala om för världen hur det är. Det är också en känsla jag har svårt att förhålla mig till, jag tycker inte om att klaga och prata kring värken. 

I huvudet vet jag precis vad jag ska göra, vad som är bra för kropp och knopp. Men det tar stopp, stopp att komma igång, stopp till att vilja göra något. 

Behöver komma tillbaka, hitta balansen igen.

#1 / / BosseLiden:

Jag önskar dig allt gott och hoppas du hittar tillbaka till balansen igen.
Kram Bosse

Svar: tack, jag jobbar på det...jag önskar er god fortsättning och ett gott nytt år!!kram Åsa
Åsa

#2 / / Johanna:

Men kära Åsa, fina du. Ta hand om dig <3

Svar: tack fina johanna, det ska jagkram åsa
Åsa